Under sommaren har jag åkt runt lite från Medelpad i norr, via Österlen till Heidelberg i söder (Tyskland) och har funderat lite över det här med att bo. Över det lämmelbeteende som pågått sedan högindustrialismens glansdagar och hur och vad vi påverkas av när vi bestämmer oss för var vi ställer sängen och kaffebryggaren, här kommer det nav där mitt liv och min vardag utgå ifrån att vara. Att höra hemma någonstans, till en plats: är det en känsla som håller på att dö ut i det allmänna medvetandet?

För det är ju det här med arbetsmarknaden och det där med kommunikationerna. Gamla bygder som dör ut - de gör ju det för att det inte längre finns något sätt att försörja sig där - och ju fler som ger upp och lämnar, desto sämre verkar utsikterna att stanna kvar. Så man skulle ju kunna säga att för de flesta så finns inget val - man måste flytta sig dit arbetsgivarna vill ha en.

Men tänk om man skulle sätta vagnen framför hästen och säga att nu bor vi här och låt oss göra något tillsammans för att det ska kunna fortsätta vara så. Sverige är till det stora hela ett mycket glesbefolkat land, vilket man snabbt inser om man tar en tur på marken genom Europa, där småstäderna ligger som pärlband och löser av varandra - inte mycket av ”ingenting” mellan städerna och byarna där. På många håll här uppe i norr kan man däremot åka miltals utan att upptäcka minsta tecken på mänskligt liv.

På Hemnet och i tidningarnas bostadsbilagor saluförs vecka efter vecka ”drömmar”. Eller ”skitdrömmar” som Nina Björk kallat dem. Det pysslas mycket kring detta med drömmen om att bo, temat går igen i sarkastiska termer eller i helt oironisk satsa-allt anda. Snart äger bankerna oss alla som tagit lån för att ”förverkliga drömmen” om det perfekta boendet. 

Sedan finns det ju de som faktiskt inte kan välja var de bor - som får ta vad som erbjuds. Men om dem skrivs inga tidningsbilagor. Vi har sedan ett par tre decennier klivit in i service-ekonomin. IT-eran. En utveckling som ju egentligen kunde ha lett till att det faktiskt inte spelar så stor roll om man bor i ett hus vid skogens slut - eller i en överdyr tvåa vid Odenplan. Jag hör ju invändningarna: man vill ju vara där det finns utbud av kultur, umgänge, kollektivtrafik och så vidare. Och ändå sitter många av mina vänner i Mälardalen fast i pendlingseländet och tåg som är överfulla eller är sena eller inte kommer alls. Bilåkandet minskar inte kring städerna - tvärtom. Och där sitter folk inkapslade i bilköer i timtal. Timmar som man aldrig får tillbaka.

Nu saktar den ekonomiska utvecklingen in igen - det är inget konstigt med det, ekonomin går i cykler - men det mänskliga minnet verkar vara oerhört kort. Folk kommer - troligen -inte att få tillbaks det de betalade 2003 för en lägenhet på Kungsholmen eller i Luthagen, eller för den delen villan i Sunnersta, i dagsläget. Samtidigt har hyresalternativen blivit betydligt färre sedan allmännyttorna börjat dras med i spekulationsyrans 00-tal och det kommer att bli svårare för många att flytta på sig förlustfritt. Om och jag säger OM det inte det är så att fler inser att man kan flytta till mer glesbefolkade och ohippa områden. Men tänk om det är så ekonomin och kulturen blomstrar i midnattssolens Norrland eller Skånes småorter. Eller om det är där som potentialen finns – för fler?

Jag har sett hur debattörer på den nyliberala kanten ryst åt ”politiskt dikterade” preferenser, som anser att Nina Björk och såna som hon agerar ”smakdomare” och dömer ut andras drömmar som ”skit”. därför att deras dyra stadsdelar inte får billiga tjänster om underklassen och den sämre betalda delen av medelklassen (lärare/kulturarbetare) skulle vända sig från de heta områdena och skapade nåt eget istället? Men faktum är att det för många är svårt att stå emot det som ”marknaden” dikterar. Ljust och fräscht ska det vara. Och sen sitter man där i skuldfällan - med eller utan ett TV-team närvarande - bara för att man bara ”gjorde som alla andra”.

(Krönika i Uppsalademokraten  http://uppsalademokraten.etc.se/)

I veckan kom ett pressmeddelande ut från regeringskansliet där socialförsäkringsministern klargjorde att ”fusket inom Försäkringskassans olika ersättningar” utgör ett ”allvarligt hot mot välfärdssystemens trovärdighet”. Det är en av flera olika bilder av hur förtroende kan skadas – men det är inte den enda. I meddelandet sägs att ”det avsiktliga fusket” motsvarar ca 5 miljarder per år enligt regeringens uppskattning, vilket utgör ca 2,4%  av de 203 miljarder kronor (motsvarande 6,2% av BNP) som administreras genom socialförsäkringen varje år. Samtidigt kan man konstatera en total nedgång i såväl utbetalade ersättningar från Försäkringskassan, liksom en minskning av det sk ”ohälsotalet” efter 2005. Sedan dess har även ökade kontrollinsatser satts in inom olika utbetalande myndigheter för att motverka ”felaktiga utbetalningar” och ”överutnyttjande”. Har förtroendet för ersättningssystemen och Försäkringskassan ökat som en följd av detta – eller är frågan mer komplicerad än så?
    Förtroende handlar i detta sammanhang om något betydligt vidare och djupare än misstankar om eller verkligt ”fuskande”. Det finns en hel forskningsgenre inom framförallt statsvetenskap där man går på djupet med frågan om hur förtroende skapas, upprätthålls eller skadas. Om vi i den politiska diskussionen ständigt hänger oss åt övningar i ett tänkesätt som bottnar en teori om vad som är rationellt, så riskerar vi att underblåsa en cynism och en misstro som undergräver viljan att samarbeta – vi skapar en social fälla och ökar därmed det verkliga eller inbillade behovet av övervakning och kontroll. Den sociala fällan innebär att det uppfattas som rationellt att inte samarbete eller lita på andra eftersom man antar att ingen annan gör det. Psykologisk forskning om hur samspel mellan människor går till stämmer ganska illa med antagandet om den rationella aktören.  Som Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, påpekar är det dock inte helt lyckat med samhällsvetenskapliga modeller som utgår ifrån att aktörerna lider av en psykisk störning.
    Ett alltför vitt och brett idisslande om att ”andra inte är att lita på”, att ”alla andra utnyttjar systemen” är nämligen i sig förtroendeskadande – det slår upp stora hål i den mellanmänskliga tilliten – och i förtroendet för välfärdssystemen. Som en illustration på detta kan nämnas att en stor andel (ca 45%) av de anmälningar om misstänkt ”fusk” (socialförsäkringar) som görs kommer från allmänheten – oftast anonymt. Håller vi på att få en kultur där folk ligger och smyger i grannarnas buskage för att avslöja dem som myglare?
    Enligt en avhandling från Linnéuniversitetet, skriven av Peter Hultgren, görs bedömningar om indrag av eller avslag på ansökan om sjukpenning utifrån den sökandes status på arbetsmarknaden: ickeanställda får avslag oftare än anställda, sökanden med låglöneyrken och diffusa diagnoser (myalgi, smärta i nacke och axlar) får oftare avslag eller indrag av sjukpenning än andra grupper. Dessutom visar avhandlingens resultat att bedömningen är olikartad beroende på vilket kontor och vilken utredare och försäkringsläkare som tar beslutet. Detta är, skulle jag vilja påstå, mycket bekymmersamt om man pratar förtroende.
Förtroendet vilar nämligen inte på ett, utan på två ben: det är inte bara en fråga om att relativt välbeställda medborgare kräver att myndigheter som försäkringskassan ska hushålla väl med allmänna medel – det handlar också om hur rättvist eller orättvist systemet uppfattas av dem som blir föremål för bedömning. För att inte undergräva legitimiteten för välfärdssystemen krävs att det uppfattas som rättssäkert och rimligt förutsägbart. Om ”orättvist” och ”oförutsägbart” blir den vanliga upplevelsen i människors kontakt med stödsystemen riskerar vi att få höra ljudet av den sociala fällan som slår igen bakom oss.

Apropå http://www.dn.se/ledare/huvudledare/rena-vilda-vastern idag: Det har blivit "vilda västern" därför att regeringen inte har lyssnat på remissinstanserna och nu försöker oppositionen vända en båt som är så tyngd av skrot att den närapå kantrat.

Rena vilda västern: http://www.dn.se/ledare/huvudledare/rena-vilda-vastern

"Ett dåligt berett förslag blir inte bättre om det ersätts av ett mycket sämre berett förslag. Förändringar i sjukförsäkringen måste få ta tid."

Det kan ju vara på sin plats att påpeka vilken tid och energi som lagts ned på att sabotera hela systemet in the 1st place. 

Sent from my iPhone

Om du inte vill bli misstänkliggjord
- var inte "invandrare", var inte muslim
Om du inte vill bli antastad
- var inte ung, var inte tjej
Om du inte vill bli utförsäkrad
- sluta upp med att vara sjuk, sjåpa dig inte
Om du inte vill vara arbetslös
- ta ett jobb, "det finns alltid något som behöver göras"
Om du inte vill hamna i "utanförskap"
- välj rätt föräldrar, bo i rätt område
Om du inte vill misslyckas i skolan
- se till att göra ett "aktivt val"
Om du inte vill vara osynlig och osynliggjord
- bli inte uteliggare

Det finns ju så många val. Så många möjligheter.
Och det är ditt Individuella jävla Ansvar

Jag har fått en del kommentarer på  den inställning som jag gett uttryck för nämligen att den teknik, i detta fall för informationsöverföring och i någon mening- samvaro- via nätet och å andra sidan människan och hennes handlande, drifter, tänkande och motiv,  inte skulle vara två helt åtskilda saker (det är inte tekniken som är ond, det är människan som agerar osv.) skulle jag vilja ge en liten inblick i den vetenskapliga litteratur som finns på området, i korthet.

(Castells, Manuel 1997): Ny informationsteknologi är inte bara verktyg att tillämpa, utan processer för att utveckla – användare och utvecklare kan vara samma personer. Innebörd: användarna tar kontroll över tekniken (jfr. motsats: slav under maskinen, löpande bandet…).

Resultatet blir en nära koppling mellan de sociala processer som handlar om att skapa och manipulera symboler (samhällets kultur) och förmågan att producera och distribuera varor och tjänster (produktivkrafterna). För första gången i historien är det mänskliga intellektet en produktivkraft, inte bara ett centralt element i produktionssystemet.

(ur mina egna föreläsningsanteckningar 2009 och 2010)

Vad vill jag ha sagt med detta?

Jo, att tekniken (internet) må vara ett dött ting i sig självt, men att möjligheterna det skapar påverkar människan, människans identitet och hela den kultur (med koder för uppförande osv) som vi lever i. Det är alltså inte alls så enkelt som en del vill försöka göra det, nämligen att handlingar endast kan beslutas och utföras av människan: det är där beslutet att agera på ett visst sätt ligger. Det är möjligheterna att utföra en specifik handling som också påverkar vårt sätt att agera - och tänka. Om detta inte vore sant skulle vi  inte ha haft någon upplysning, ingen industriell revolution, ingen klasskamp. Det är ganska enkelt att inse detta, om man tänker lite närmare på saken. Det (att teknik/mediumet/formen påverkar budskapets innehåll och också mottagandet av detsamma) var också precis det som mediaforskaren McLuhan avsåg då han yttrade (eller skrev) att "the medium is the message". Det vill säga att formen på mediumet (eller verktyget, metoden) ligger  inbäddat i budskapet och hur det tas emot: "a medium affects the society in which it plays a role not only by the content delivered over the medium, but also by the characteristics of the medium itself".

Varje gång kampanjer av det slag som det mot skolan, rektorn, byprästen och Bjästaborna i stort sätter igång - vad är det för mekanismer i gång? Egentligen? Det är jakten efter den stora ondskan, den som vi helst vill placera utanför oss själva och ännu hellre på ett betryggande geografiskt avstånd. Man kan då sätta en pin på kartan och säga att här, HÄR, finns ondskan. Där bor de onda människorna. Eller lättlurade. Eller både och.
Grupper startas, inte minst på nätet, medierna går på högvarv. Var ska vi söka förklaringarna?
Det som hänt är att en ung kille våldtagit två olika tjejer. Han har erkänt det och han har blivit dömd för brotten. Detta kan hända helt utan inblandning av internet. Det som hänt sedan hade varit totalt omöjligt utan internet, i alla fall med den enorma kraft som denna teknik har haft för att sprida hat och ja, ren pöbelmentalitet. En hetsjakt på brottsoffer där folk långt ifrån händelsernas centrum har kunnat delta och stämma in i pöbelkören. det har sagts, från de våldtagnas sida, att detta näthat är värre än det vanliga lokala hatet, därför att det finns överallt och är ansiktslöst. man har ingen möjlighet att på ett rättvist sätt bemöta det. Och det bara fortsätter och fortsätter.
De unga tjejer som blivit utsatta för en fysisk våldtäkt blir sedan cybervåldtagna på global nivå. För nätet är globalt. I den globala byn har brottsoffren blivit utsatta igen och igen. Och det finns ingenstans att ta vägen.

Naturligtvis är det det s k vuxensamhället som bär ansvaret. deras frånvändhet. Deras envisa vägran att se vad som pågår, att vända bort blicken, inte orka förstå nätforumens fortsatta övergrepp. Bjästaprästen lär ha sagt att han hade hoppats på att inte behöva öppna en dator före sin pension. En ur min synvinkel märklig sak att säga. Ett märkligt sätt att inte "leta upp sin flock". För det är väl det präster förväntas göra. Ett meddelande till dig: stora delar av din flock befinner sig just på nätet. Där samtalen i den fysiska världen tar slut, där fortsätter de inte sällan - på nätet. Där fortsätter gemenskap, kärlek, hat. Där ligger det lagrat i binär kod, som en elektronisk puls dygnet runt, när vuxna och barn i Bjästa, Mölle och Finspång ligger och sover.

Hatet, önskan att skada som föds i människor får sin förlängda arm på nätet. Där kan man tala men ändå var gömd. Där kan man bli någon annan än den man är i det fysiska livet i en ständigt pågående drömtillvaro. Människa och teknik. Teknik och människa. Nätet kan vara allt och ändå vore det helt tomt utan människors närvaro.
Ondskan, den står vi människor för. Nätet är ett effektivt sätt att föreviga den. Mer eller mindre. Magnituden av ett hat, ett övergrepp blir så oändligt mycket större genom denna tekniska möjlighet än den annars skulle vara dock. Därför blir uppföranderegler, regelverk och medvetenheten om desamma ännu viktigare när man agerar på nätet, än när man rör sig på sitt lokala torg.

I 90-talsserien Twin Peaks lades ondskan utanför människorna, i en ande som liksom flög omkring och "intog" en människa när han eller hon var svag. The owls are not what they seem. Den bisarra drömvärld som spelades upp där figurer pratade framlänges men baklänges, talade i kod påminner om den verklighet vi nu har: den stora andelen av "vuxenvärlden" förstår inte, orkar inte sätta sig in i den utsatthet deras barn lever i varje dag. Därför lämnas fältet fritt. Det verkar finnas en egen moral för nätet - som skiljer sig från den fysiska världens moral. När ungdomar pratade om Bjästafallet och den nätmobbning som blivit en fortsättning i Debatt, sa en kille att man kan skriva vad som helst på nätet, för det blir inga följder. Och där har vi en stor del av problemet - juridiken räcker inte till och man vill inte ha någon övervakning eller registrering av vad folk skriver. Ett stort dilemma och detta leder till att man måste lita till individens moral och medvetenhet om vad som är okej och inte okej. Det hela blir en situation som inte så lite liknar historien i Flugornas herre. Ett helt unikt moralsystem uppstår på nätet och detta smittar dessutom av sig till den fysiska världen: det hela börjar och slutar på det anonyma och ansiktslösa nätet. Det är alltså inte den fysiska världens värderingar som överförs till codes of conducts på nätet - utan tvärtom.